Golf och vikingar som invaderar

Efter jobbet i fredags tog jag och en annan kille taxi direkt till golfbanan Elmgreen. Vi fick en tid kl 17 och det betydde att vi bara hade en halvtimma på oss på drivingrangen. Jag kände mig ganska nervös för att spela säsongens första runda och dessutom på Irland, golfens hemland. Men det gick bra. Jag fegade med trätrean på första tee men la bollen mitt på fairway och det kändes genast bättre. Vi spelade bara 15 hål för det blev mörkt men på de första 9 fick jag 17 poäng vilket var över all förväntan. Sen började det skymma och bli kallare men efter 15 låg jag på 26 poäng vilket jag även det var nöjd med. Vi gick tillbaks till klubbhuset där jag fick en segeröl av min medspelare och den var inte dum kan jag säga. Vi tog taxi igen och åkte hem till mig där vi lämnade av klubborna och jag tog en snabb dusch. Sen gick vi bort till den lokala puben, Myos, och fick i oss några Smithwicks. Jag var nu totalt slut och då jag skulle på utflykt dagen efter så tackade jag för mig vid tolvsnåret och gick hem och somnade som en klubbad oxe. Himla kul det här med golf och jag måste så klart spela mer.Klubbhuset på Elmgreens golfbana

På lördagen träffade jag mina två Finnar vid busstationen kl 11 och vi hoppade på bussen till Kilkenny. Det tog ca två timmar med bussen söderut från Dublin och landskapet var ganska likt det jag åkte igenom när jag åkte västerut till Galway men här fanns det inga stenmurar utan här körde man med häckar istället. Det fanns heller inte lika mycket får och jag såg till och med odlingsmark vilket jag inte sett tidigare.

Bilden tagen genom bussfönstret.

Vi steg av och som vanligt gick vi omkring lite planlöst och turistade. Det enda vi visste var att här finns ett gammalt slott och att ölen Kilkenny tillverkas här. Läste du förra länken om ölen Smithwicks så vet du nu precis som brodern tidigare har påpekat att det är samma öl fast med olika namn.

En gata i Kilkenny som liknar vilken gata i vilken by som helst på irland. Smala gator med mycket bilar. Kilkenny är Irlands åttonde största stad och även den minsta med bara åtta tusen invånare. Inte desto mindre var det en gång huvudstad med slottet som huvudsäte.Här är slottet med floden Kilkenny River eller Nore som den hette en gång i förgrunden. Till vänster ligger en trevlig uteservering men efter att ha stått i baren i fem minuter och blivit helt negligerade av personalen gick vi därifrån. Där blev jag allt lite sur ska jag säga. vi gick in på grannpuben istället där de glatt men långsamt pumpade upp varsin Kilkenny åt oss med handpump, häftigt. Jag har ju aldrig som alla vet utgett mig för att vara någon ölkännare. Jag dricker ju öl bara för att ..... ja ni vet. Men den här gången ska jag erkänna att jag blev förvånad. Även om Smithwicks och Kilkenny är samma sort så smakar de olika vart än man kommer. Jämför den man får på en svensk pup eller en i Dublin med den här, vilken skillnad. Mycket skum på toppen men inga bubblor. Det betyder att man kan dricka fort och få mycket skum på läppen. Ha ha, nej men den var god, to.m jag erkänner det.

En annan gata med mycket folk, uteserveringar och bilar som knappt får plats men kör där ändå.Såna här trånga gränder e fina, eller hur?

Goddag, jag skulle vilja ha en smörgås med yada yada yada tack. Tyvärr, vi har bara med blaa blaa blaa.

Har jag sagt att jag vill ha en egen mur?

Detta ser intressant ut och måste utforskas.

Det visade sig att var en kyrka med ett gammalt utsikts och försvarstorn från 700-talet, helt fantastiskt. Tornet byggdes av munkar som fanns på platsen för att de skulle kunna hålla koll på och försvara sig mot de där hemska vikingarna som kom och plundrade. Enligt tjejen i kassan, jodå det kostade 3 euro att klättra upp, så lyckades aldrig vikingarna komma åt munkarna som försvarade och gömde sig i tornet. Tills idag då alltså. För nu äntrade jag stegen och klättrade upp i tornet. När vi stod här uppe och tittade ner så pirrade det allt lite i magen.

Och helt klart kände man historiens vingslag när jag nu 1300 år senare betraktade utsikten och konstaterade att jag lyckats med vad mina förfäder inte klarade. Jag besegrade munkarna i Kilkenny och belägrade tornet. Nu fattades bara att röva, våldta och döda. Fast det var många steg upp och vi var lite trötta så vi la ner det och gick och tog en öl till istället.

Efter ölen gick vi upp till slottet som började byggas i slutet av 1100-talet av Nordmännen som fixade vad deras förfäder vikingarna inte lyckades med några hundra år tidigare. OK, jag var väl inte först upp i tornet då....

Tyvärr kom vi lite sent på dagen för de hade redan hunnit stänga men annars är slottet öppet för besökare. Får väl ta ett besök till då en annan gång.

En sista bild tagen från slottsträdgården ner över floden innan det var dags att dra sig mot bussen och hem till Dublin igen. Vi kom hem vid niotiden på kvällen och det blev en öl till innan jag åkte hem och återigen stupade som den där klubbade oxen. Men en trevlig dag var det och skönt att komma bort från Dublin.

Nu tycker jag att det bara är jag som gör jobbet. Är det verkligen nån som läser eller ska jag sluta skriva? - Kommentera mera....

Dörrar och annat

Jag och en kompis var ute och gick på stan och fick för oss att utforska delarna av Dublin söder om centrum.

Vi lämnade det kaotiska och av människor överfulla centrum och började gå Söderut.

Vi gick igenom parken St Stephens Green som är som en grön oas mitt inne i stan. Parken är bara öppen på dagarna och trots att det var söndag stod inga poliser utanför grindarna och stoppade folk med alkohol. Inne i parken gick de däremot omkring och vaktade. Det är nämligen helt förbjudet att dricka öl utomhus i Irland. Det ska tydligen bara göras på pubar.

Det sägs att Drottning Victoria, Drottning av Storbritanien och Irland, påbjöd när hennes man Prins Albert dog att alla undersåtar skulle måla sina dörrar svarta för att visa sin sorg. Irländarna som inte gärna ville lyda under henne och kanske inte ens var så sorgsna målade då i ren protest sina dörrar i starka pastellfärger. Jag tycker att de är fina och tror jag ska börja samla på dörrar.

Kyrkorna vill inte vara sämre de- Här är ett exempel.

Detta är nog min favorit, fast de som bor här är kanske från England...

Murar har de överallt och verkar älska dem. Man kan ju inte annat än att hålla med när man ser såna här. Jag vill också ha en mur.

Vi hamnade en ett par timmar i en annan park som jag inte minns namnet på. Visst ser det lite tropiskt ut.Tulpaner i långa baner, vad sägs G?


Under mitten av 1800-talet drabbades Irland av potatispest och ett par miljoner människor dog av svält. Några miljoner lyckades utvandra och befolkningen som innan detta uppgick till drygt 8 miljoner har ännu idag inte åtehämtat sig utan ligger på ca fem miljoner idag. Detta är minnesstatyer över de svåra åren.

En variant av boule kan jag tro. Pensionärer i parken som spelar på grönt konstgräs.

Ja, så kan man också ha det. Ha det ni med..

Knösen i Bray

Igår var det lördag och jag var uppe redan vid niosnåret trots att vi dagen innan hade tackat av en arbetskamrat som flyttar hem nästa vecka. Det där brukar vara ganska blöta tillställningar och denna gången inte mindre än tidigare. Det har faktiskt slutat sex stycken från mitt team bara sedan jag började och ett par till är på väg att gå. Nåväl, jag kom upp och åkte in till stan där jag hade bestämt möte med finnländaren M. Vi började med att äta en full breakfast och sen bära väskor då han flyttade till en ny bostad. När vi var klara med det gick vi bort till Connoly station och löste varsin biljett till Bray a euro 4,20 ToR. Transporter är en av de få saker som är billigare här än hemma. Bray är ungefär som Howth som jag berättat om innan men ligger söder om Dublin. Vi hade just missat ett tåg som avgick just när vi kom såklart, tidtabeller har man lärt sig att inte titta i här för de stämmer ändå aldrig. Hur som helst vi fick sätta oss med en kopp kaffe och vänta en timma. Tåget kom såsmåningom i tid men avgick sisådär en halvtimme för sent. Till detta har jag numera inga kommentarer, så är det bara... Resan till Bray tog ca 40 minuter och vi steg av utan att ha några direkta planer om vad vi skulle göra. Vi bara knallade runt lite till att börja med.Här är strandpromenaden och i bakgrunden knösen som det här inlägget mest kommer att handla om.

Bray är en rätt trevlig liten bad/fiskeort med en del vackra gamla hotell och pensionat som de här på bilden.

Vi vandrar vidare och dras mot den där knösen som ligger därborta och ser spännande ut. Vi ser på håll en gångväg som går upp längs havssidan och den ser lockande ut att prova på.

Men vi är hungriga igen och provar på ortens berömda skräpmat som visar sig vara den fetaste men godaste Fish & Ships jag har ätit hittills.

Visst ser det lockande ut att gå bort dit och kolla? Eller ska vi ta en öl i stället? På en skylt med en karta ser vi att det går en gångväg upp en bit på knösens vänstra sida som sedan leder runt i en cirkel och ner till höger någonstans. Vi uttskattar att det är en halvtimmes dryg promenad och skjuter på ölen ett för att gå den där rundan först.

Så här ser Bray ut lite på håll när vi börjat att gå.

Irländarna är glada för murar och här börjar en som någon tyckte var viktig att bygga. Vi förstår snart varför.

Muren och den smala vägen slingrar sig på uppåt och vi börjar redan bli trötta men det är fint med en häftig utsikt och det är ju inte så långt så vi knallar på med gott mod.

Fortfarande lika vackert och här går en järnväg nedanför. Tur att muren finns för det är brant.

Vad säger ni, vackert eller hur?

Vänder man sig om så syns Bray inte längre till och vi har redan gått en dryg timme. Nu måste det väl snart svänga runt knösen till höger.

Där är det säkert, vägen svänger nu och vi är snart tillbaks i Bray och puben för den där ölen.

Nej inte än men därborta vänder det säkert tänker vi medan vi vandrar på den slingrande stigen. Den går fortfarande uppåt och det blir brantare och brantare.

Tittar man bakåt igen ser man hur brant det är och dessutom ser man snöret på min kamera.

Nu måste det väl svänga därborta va?

Nej det gjorde det inte, men berget ändrar karaktär och det växer mer här och det stiger inte uppåt så mycket längre.

Men det är fortfarande branta stup och en häftig utsikt nerför stupen.

Långt där nere slingrar järnvägen fram och det finns två tunnlar. En ny och en gammal.

Nu börjar vi tala om huruvida den här stigen som blir smalare och smalare verkligen var den vi såg på den där kartan. Förmodligen inte, inser att vi har gått en annan väg och nu efter två timmar hoppas vi att den leder någonstans så vi slipper att gå tillbaks. Men ännu inget mål i sikte.

Det bär i alla fall nerför nu och det är lite lättare att gå.

Ett ensamt dött träd som inte har klarat stormarna från Atlanten. Långt därborta i bakgrunden, ser det inte ut att ligga ett samhälle där?

Oops, men sånt bryr väl inte vi oss om. Vi är ju utlänningar dessutom och alternativet att gå tillbaks finns bara inte.....

Men faktum är att här fatts en bit av stigen som stormarna har tagit och vi är ändå säkert 40 meter upp från stranden - rakt upp alltså. Vi klättrar runt.

Här fattas det tydligen lite mer väg.

Här också, tur att staketet finns kvar i alla fall.

Knösen, där e den igen men nu ligger den bakom oss.

Nu ser vi byn därborta tydligt och längtar efter en kall öl. Observera hur havet tagit land efter hand. Jag räknar till sex rader av staket. Hur många som försvunnit i havet har jag ingen aning om men de bygger tydligen nya då och då när havet käkar på.

Äntligen, tre timmar tog det och vi frågade och de sa att vägen vi gått är ca en mil lång. Hade vi vetat det från början är det inte säkert att vi hade pallat att gå men det var en häftig promenad som varmt kan rekommenderas. Ölen smakade dessutom mycket bättre än vanligt och vi kunde ta tåget tillbaks så vi slapp gå en gång till.

Ha de...